Angelfall (bok 1)

angelfall
FÖRFATTARE: Susan Ee
FRÅN: 2011
SERIE: Penryn & the end of days
SVENSK TITEL: Änglafall (i serien: Penryn och tidernas slut)

 

HANDLING

Sex veckor har gått sedan undergångens änglar nedsteg för att utplåna den moderna världen som vi känner den.

Brutala gatugäng regerar på dagarna, rädsla och vidskepelse styr på nätterna. När krigaränglar för bort en hjälplös liten flicka tänker Penryn, hennes sjuttonåriga syster, göra allt för att få henne tillbaka. Allt, inklusive att slå sig ihop med Raffe, en skadad fiendeängel.

Penryn och Raffe reser genom ett mörkt och förvridet Norra Kalifornien mot änglarnas högborg i San Francisco, där Penryn kommer att riskera allt för att rädda sin syster – och där Raffe måste förlita sig på sina största fienders nåd för att ha en chans att bli hel igen.

(Från Modernista)

 

OMDÖME (Ljudbok på svenska)

Nej, den här boken gick inte hem hos mig. Jag ska försöka att ge några exempel på varför den aldrig lyckades varken förföra eller väcka några som helst känslor inom mig.
För det första så utvecklas ingen karaktär i historien. Inga relationer utvecklas. Allt förblir bara. Samma problem och samma tankegångar upprepas gång på gång. Ofta för vår huvudperson diskussioner med sig själv i tankarna, där den första tanken är någon form av utveckling av karaktären, medan den andra tankegången – som hon kommer fram till stämmer – är exakt samma sak hon tänkt redan under första kapitlet. Jag förstår mig heller aldrig på den sk. kärleksrelationen (om det ens kan kallas det). Den smyger sig inte på, det pirrar aldrig i några delar av kroppen, den övertygar inte.. Och jag bryr mig aldrig om de ”får varandra” eller ej. Skit samma säger jag.. Och helt plötsligt så händer något, och jag tänker -Varför, varför, vad har jag missat? Okej, jag fattar att man kan bygga samhörighet genom utanförskap, men bara för att detta är en kille och en tjej, betyder det att man också på samma gång måste bygga en kärleksrelation? Det jag vill komma till, är att kärleksrelationen överaskar för mycket, utan att bygga upp till det. Missförstå mig rätt, man visste hela tiden genom boken att detta skulle hända, men det övertygar inte.

Det boken även tydligt saknar, är karaktärer att knyta an till och tycka om. Om huvudkaraktären inte lyckas leverera så brukar det alltid finnas några intressanta bikaraktärer (eller kärlekssubjekt) som lyfter både historien, men också bidrar till att förstärka läsarens relation till boken och världen den utspelar sig i. Här finns det inga sådana karaktärer, och jag menar inga, att knyta an till.
För det andra så förstår jag mig inte helt på världen, som är någon form av postapokalyptisk fantasy-version av framtiden. Vanligtvis går jag inte igång på änglar – som dessutom porträtteras precis i den form man förväntar sig att änglar ska porträtteras – och den här boken stärker bara den skepsisen till hela ängeltemat.
För det tredje så blir det aldrig riktigt den där creepy-känslan som jag tror att författaren vill försöka förmedla. Det är för mycket som inte stämmer. Men får aldrig några frågor presenterade för sig och därmed heller aldrig några svar, utan visar bara bilder som man snabbt färdas förbi. Jag rycks inte riktigt med och den spänning som ligger och gror lyckas aldrig riktigt blomma ut.
Det jag ändå kan gilla, om jag ska leta efter något, är att författare vågar arbeta med mörka teman som psykisk sjukdom och föräldraskap. Att allt inte har varit så perfekt och tillrättalagt innan den mörka postapokalyptiska eran har inträffat. Det är nog det enda grepp som författaren har tagit, som jag kan uppskatta.

Den här boken får endast betyg-hjarta-2 i betyg. Kanske det här inte var min absolut bästa recension, men ibland är det bara alldeles för tråkigt och oinspirerande att skriva om en bok som har varit just oinspirerande. En bok som inte har lämnat några reflektioner efter sig, eller för den delen skapat en tillräckligt stor irritation. Så var det med det.

/ Bokmästarinnan

Annonser

2 reaktioner på ”Angelfall (bok 1)

  1. Håller med i många av dina tankar. Jag också boken 2/5 och störde mig framför allt på hur snabbt Penryn blev ”kär” och hur hon idoliserade Raffe, på ett vis.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s