Harry Potter and the cursed child (bok 8)

harry-potter-8
FÖRFATTARE: J.K. Rowling, John Tiffany och Jack Thorne
FRÅN: 2016
DEL: 8
SERIE: Harry Potter
SVENSK TITEL: Harry Potter och det fördömda barnet

 

HANDLING

Den åttonde berättelsen. Nitton år senare …

Det har alltid varit svårt att vara Harry Potter, och det är inte mycket enklare nu när han är en överarbetad anställd på Trolldomsministeriet, make och pappa till tre skolbarn.

Medan Harry brottas med ett förflutet som ständigt gör sig påmint, måste hans son Albus slåss mot ett arv han aldrig velat ta del av. Det förflutna och nutiden smälter samman på ett olycksbådande sätt och både far och son blir medvetna om den obekväma sanningen: Ibland kommer mörkret från platser man inte väntat sig.

Boken baseras på en ny originalberättelse av J.K. Rowling, Jack Thorne och John Tiffany, Harry Potter och Det fördömda barnet, som är en ny pjäs av Jack Thorne. Det är den åttonde berättelsen om Harry Potter och den första som sätts upp på en teaterscen. Denna repetitionsutgåva av teatermanuset berättar den fortsatta historien om Harry Potter, hans vänner och familj..

(Från Rabén & Sjögren)

 

OMDÖME (Gästblogg)

Jag har läst ”Harry Potter och det fördömda barnet” och jag vill börja med att förtydliga en del saker. Ja, jag vet att det är ett manuskript, jag vet att det vore orimligt att förvänta sig samma detaljrikedom i beskrivningarna, samma härligt irriterande tonårstankegångar och samma mörka, kittlande mörker. Det är ju meningen att själva teaterrummet sedan ska bidra med stämningen. (Nu har jag i och för sig, trots att det är just teater jag jobbar med att skapa, inte så speciellt höga tankar om teater. Eller.. teaterns potential tror jag på, men det är sällan jag tycker man lyckas med att få publiken att leva sig in i världen som skapats för den. Nog om det.) Manuset är och ska vara, en av flera pusselbitar som ska sättas ihop till den färdiga berättelsen och upplevelsen.

Men jag saknar ändå så innerligt alla fantastiska detaljer, humorn som uppstår när romanförfattaren beskriver den magiska världen och mugglarvärlden utifrån ett så självklart häx-perspektiv, och de så målande beskrivningarna av pumpapajerna, förbjudna skogen och kyrkogården i Godric’s Hollow. I romanerna går man ju själv runt i det mörka slottet om natten och vet precis hur skosulorna låter mot golvet och hur det känns när trappan man just gått upp för plötsligt leder någon annanstans. I Harry Potter och det fördömda barnet får jag några få korta ögonblick återuppleva detta, men oftast känns det tyvärr platt, upprepande och barnsligt.

Så här långt kan jag ändå känna att det var värt det. Att jag kan genomlida alla upprepade dialoger mellan Harry och sonen Albus och Ron och Hermiones tradiga äktenskapsprat för att få de få, små ögonblicken. Så här långt kan jag skylla på formen. Det blir tydligen såhär när man gör teater av världens bästa böcker. MEN. Vad jag inte kan acceptera, är slaktandet av diverse favoritkaraktärer. Alltså inte slaktande som i att de dör. De har de ju (obs spoiler) redan gjort för länge sedan, MEN: att deras personligheter inte respekteras för fem öre. Hur kunde JK låta detta ske? Det börjar på allvar när Severus Snape blir synligt ”förstummad och djupt rörd” samt ”ler svagt” och ”sväljer sin besvikelse”. Han säger saker som ”Tänk på dem du älskar!” och jag blir uppriktigt förbannad. Själva charmen med Snape är ju att han INTE är Jesus trots att han offrar sig för mänskligheten, eller? Till och med Dumbeldore visade sig ju vara mänsklig i romanerna, men i ”det fördömda barnet” har han helt tappat sin humor och börjar spy ur sig pinsamma kärleksförklaringar från sin tavelram. Draco Malfoy verkar också genomgående ha drabbats av någon misslyckad obliviatebesvärjelse och glömt vem han var och är, nu tror han att han är någon slags god fé som visar Harry den rätta vägen till himmelriket. Detta är oförlåtligt.

Något som inte är oförlåtligt, utan bara en högst personlig smaksak, är detta med att berättelsen kretsar kring tidvändaren. Jag förstår ju varför, fler kända och (fram till denna stund åtminstone) älskade karaktärer kan få komma till tals i pjäsen. Men jag ogillar när man leker med tiden. Det känns ologiskt. Fråga mig inte varför jag inte tycker det känns ologiskt att dörrar och trappor uppstår ur tomma intet, eller att själar kan delas och förvaras i saker, men så är det.

Jag inser att jag inte skrivit något om själva berättelsen, vad som händer och sånt. Det var väl inte så himla intressant. Inte heller försöker jag se den i ett större sammanhang, typ vad berättelsen betyder för oss här och nu. Jag är alldeles för irriterad. Alltså. Harry Potter-fans; läs på egen risk.

Boken/manuset får betyg-plus-1 i betyg, men det smärtar mig.

/ Arabella Figg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s