The Wrath and the Dawn (bok 1)

the wrath and the dawn
FÖRFATTARE: Renée Ahdieh
FRÅN: 2015
BOK: 1
SERIE: The wrath and the dawn

 

HANDLING

Varje morgon skapar skräck hos en ny familj i ett land styrt av en brutal kung,

Khalid, den 18-åriga kungen av Khorasan, tar en ny brud varje natt bara för att få henne avrättad vid soluppgången.. Så det är en överraskning när sexton-åriga Shahrzad frivilligt anmäler sig för att gifta sig med kungen. Men hon gör det med en plan att överleva första morgonen och hämnas på kungen för mordet på hennes bästa vän och otaligt många andra flickor. Shazi’s intelligens och vilja får henne genom första soluppgången, som så många aldrig fått bevittna, men med en hake… Hur kan hon börja förälska sig i den man som också dödat hennes bästa vän?

Hon upptäcker att saker och ting inte alltid är som de verkar och Shazi bestämmer sig för att avslöja orsaken till morden och att bryta den onda cirkeln, en gång för alla.

 

OMDÖME (Läst på engelska)

Jag är trött på huvudkaraktärer (starka kvinnor) som konstant lever i en mans värld. Fantasy ger ju möjligheten att vara så mycket mer (Hallå! Titta bara på Sarah J. Maas)! Men denna bok är ett typexempel av en ganska uttjatad spegling av vår värld: en kvinna som måste ta bakdörrarna för att ta kontroll, en kvinna som hellre vill ta hand om någon skadad än vara självisk, en kvinna som är starkare än få men som aldrig tas på allvar och måste spela i kulisserna. För att vara en sådan bok, är den helt okej.

Det här är också en bok om en kvinna som väldigt snabbt (för snabbt) dras till en man som hon inte borde, som är skadad av allt möjligt, men där hon också väldigt snabbt tappar bort sig själv. Till en början så beger hon sig till slottet med ett begär att döda kungen som har mördat hennes bästa vän.. Utan en plan. Skapar aldrig en plan. Sedan sker den klassiska insta-förälskelsen och ”han är ju bra ändå”-förändringen alldeles för snabbt. Hon har ju inga belägg för det, även om läsaren luras till att önska det, men hon har absolut inte det. Där någonstans tappade boken mitt förtroende. Precis där den också försökte fånga mig. Där, och någonstans mellan alla beskrivningar av olika maträtter och klädesutsmyckningar. Jag har läst många recensioner som säger att detta inte är insta-love, men för mig är det verkligen det. Hur annars kan man bortförklara att hon blir förälskad i hennes bästa väns mördare innan hon har fått någon förklaring till varför det hände?

Och ännu mindre förklaring får man till varför han dras till henne av alla otaliga kvinnor som gift sig med honom.

För mig är den enda riktiga personen att relatera till också en person som helst ska förbises i historien. Tariq. Honom kan jag förstå. Hans motiv och känslor genom boken är försåtliga, även om jag samtidigt kände att hans kapitel var överflödiga och långtråkiga. Men alla andra är helt enkelt för knasiga. Men dock så fanns jag där i slutet och hoppades på vårt par.. Önskade och läste sida efter sida för att kunna uppfylla denna önskan.

Något hände i 2/3 av boken! Jag var helt plötligt lite investerad. Eller så satt jag på ett tåg alldeles för länge och inte hade något egentligt val.. Men, det finns en liten del av det som ”A court of mist and fury” gjorde så bra, den skapade den här längtan efter att vilja veta sanningen. Längtan är författarens bästa vän. Och här var jag.. Längtade efter olika saker. Fan.

Jag är en sucker för romantiska historier. Jag faller lätt för dem. Och jag föll för den här, men verkligen inte till en början och jag är verkligen inte helt övertygad ännu. Har författaren en gång tappat mitt förtroende, tar det lång tid att bygga upp det igen. Men det finns någonting där.. Även om jag har Tariqs rygg i alla lägen, så vill jag att vår huvudkaraktärs känslor riktigt ska få explodera. Det är den kärleksrelationen som får mig pirrig. Fan.

För mig tog det 2/3 av boken innan den inte kändes jobbig att läsa längre. Jag har också varit inne i en lässvacka som gjort att jag letat efter ”rätt” bok att läsa under väldigt lång tid.. Men den första delen måste jag säga var rent plågsam.. Och den sista delen ett nöje.

Den börjar på en tvåa och kliver upp och blir en svag fyra i slutet. Sammantaget ger jag boken betyg-hjarta-3 i betyg.  Det är snarare en ”Telling” än ”Re-Telling”, en kopia av Tusen och en natt  snarare än en ny historia.

Dessutom måste jag poängtera att författarens användning av metaforer känns aningen krystat.. ”He spoke softly, in a voice of soothing water over scorched steel”, vad sjutton betyder det? Det enda jag kan få i tankarna är, hur låter egentligen en sådan röst? Och innebörden av vad som sägs går förlorad. Använd metaforer, men använd dem smart. Ta inte bort fokuset i texten genom att sätta upp hinder i förståelsen.

/ Bokmästarinnan

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s