The Young Elites (bok 1)

the young elites
FÖRFATTARE: Marie Lu
FRÅN: 2014
BOK: 1
SERIE: The Young Elites
SVENSK TITEL: Den unga Eliten

 

HANDLING
Adelina Amouteru överlevde blodfebern. För ett årtionde sedan svepte denna dödliga sjukdom över hennes land. De flesta som smittades dog, och de barn som överlevde blev märkta av sjukdomen på egendomliga sätt. Adelinas svarta hår blev silverfärgat, hennes ögonbryn blonda, och hon har bara ett ärr där hennes vänstra öga en gång satt.
Adelinas pappa tror att hon är en malfetto, en avvikande styggelse som förstör familjens goda namn och står i vägen för deras framgång. Men några av de som överlevt febern sägs ha mystiska och kraftfulla gåvor, och även om deras identiteter förblir hemliga har de kommit att kallas Den unga Eliten.
Teren Santoro är ledare för en organisation vars uppgift det är att leta upp dessa personer och förgöra dem innan de kan förgöra nationen. Enzo Valenziano är medlem i The Dagger Society, en hemlig sekt inom Den unga Eliten som letar upp andra av sin egen sort innan Santoro hittar dem. Men när dessa två konfronteras med Adelina möter de en person med krafter som de aldrig tidigare skådat.
Adelina har egenskaper som inte hör till den här världen. Hon har ett hämndlystet mörker i sitt hjärta. Och ett begär att utplåna alla som vågar trotsa henne.

(Från Bokus)

 

OMDÖME (Ljudbok på engelska)

OBS! Kan finnas spoilers i denna recension!!

Jag vill skrika på den här boken, jag vill riva den i tusen bitar och spotta på den samtidigt. Jag vill hålla den och vagga den, för att på något sätt göra det hela bättre. Jag vill sätta den i skamvrån, för att få den att förstå att den inte kan göra så här. Jag vill ignorera den, för att den inte ska känna att det den just gjorde är något att uppmärksamma och därmed berättiga.

Jag var inte förberedd på den här boken.. Kan man säga. Inte förberedd på det stora mörkret som skulle överskugga den. Ångesten lägger sig som ett lock över raderna redan under första kapitlet och det ser aldrig ut att bli ljusare. Det finns trots allt några få hopp genom boken, men de kraschas lika snabbt som de uppstod. Skillnaden med den här boken, från många andra i samma genre, är att det inte är samhället eller en yttre makt som främst står för det riktigt obehagliga, utan det är vår huvudkaraktär. Det är hon som står för mörkret. Samhället har egentligen en ganska klassisk Fantasy-uppbyggnad: Det finns en regent som styr med hjärnhand och det finns de av befolkningen som anses mindre värda, farliga och därmed jagas. Denna grupp samlar sina gemensamma styrkor i förhoppningen att skapa ett uppror mot kungahuset. Inget konstigt med det.

Vår huvudkaraktär däremot.. Jisses. Hon jagas av riktigt mörka tankar och känslor. Dessutom besitter hon en magisk kraft som göds av just rädslor, hat och hämnd. Detta blir hennes stora kamp genom hela boken. Hon har aldrig passat in, aldrig känt tillhörighet och växt upp i en familj där hennes far alltid varit noga med att visa för henne hur oönskad och vanskapt hon är. Den dag hon bryter sig loss från hennes fars fångenskap och hittar ”Den unga Eliten”, en grupp som bär ärr likt henne själv och var och en besitter sin egen kraft, hoppas man på att hon ska kunna förändras.. Man hoppas (och tror) att genom gemenskap, vänskap och kanske till och med lite kärlek, ska hon kunna övervinna sina mörka demoner och göra den klassiska fantasy-transformeringen från missanpassad till hjälte. Men oj oj.. Mörkret.

Vår huvudkaraktär har jag väldigt svårt att känna med. Hon är troligen en antihjälte i många läsares ögon – någon som inte innehar de typiska hjälteegenskaperna, men ändå väcker sympati hos läsaren – men för mig blir hon enbart gnällig, elak och rätt och slätt osympatisk. Hon är en sådan karaktär som ständigt gör ”fel” val och jag förblir mest irriterad genom större delen av boken.

Vinsten med boken, är många gånger de andra karaktärerna som hon har runt omkring sig, även om ingen av dessa karaktärer är särskilt lättsam eller rakt igenom sympatisk. Men de skapar i alla fall några ljuspunkter, på en annars mörk himmel, och de visar på något som kan skapa hopp..
Men de få romantiska inslagen förbryllar mig. Det förbryllar mig att jag kan känna sådan avsmak gentemot dem, istället för de kittlande förhoppningarna som annars brukar följa med dem. Jag mår dåligt av dem. Jag vill skaka av mig dem. För det finns även ett mörker som kryper runt dessa situationer. Någonting obehagligt som jag inte kan sätta fingret på.. Jag tror att det kommer ner till att jag inte gillar vår huvudkaraktär. Det kanske är så enkelt.

Så till själva händelseutvecklingen. Den här boken har egentligen ingen större innovation när det kommer till handling och detaljer. Den slänger ganska klassiska hinder framför karaktärerna, ganska förutsägbara lösningar på dessa hinder och mångt och mycket känner man igen större delen av världen och dess ritualer från många andra böcker. Ingen nyhet här inte. Men det är inte handlingen/ploten som är bokens styrka och det utger det sig heller aldrig för att vara. Det är karaktärerna och deras samspel det hela handlar om. Det handlar om vår huvudkaraktärs inre resa. Men tyvärr måste jag då tillkännage att den resan avslutas ungefär på samma plats som den börjar. Antingen kan man se detta som något uppfriskande, då många andra böcker i samma genre följer den ganska förutsägbara kurvan mot förändring medan denna bok spelar på en nya arena, eller så kan man se detta som något som i slutändan ter sig ganska meningslöst.

Man frågar sig ändå efteråt, varför ska jag egentligen göra mig besväret att plocka upp bok två i serien? Varför ska jag genomlida mer av detta?
För det är just den frågan som i slutändan blir bokens undergång: Den har inte visat på att någon förändring är möjlig. Varför ska man ta sig tiden att läsa en hel serie om ingenting ändå kan förändras till det bättre? För den har väldigt starkt visat på hur allt kan gå åt helvete och att det mesta kan förändras till det sämre.

Trots alla dessa negativa aspekter, finns det något i boken som jag uppskattar.. Jag gillar försöket. Försöket att skapa någonting nytt. Under läsningen kunde jag inte uppskatta det, utan blev mest frustrerad, men så här i efterhand kan jag se det uppfriskande med det.

Och den har absolut lyckats plocka fram känslor hos mig. Inte de känslor som jag kanske hade velat ha efter en läsning… Men när jag slängt boken på golvet, trampat ner mina smutsiga skor på boken framsida, plockar jag ändå upp den igen, borstar av dess smuts och sätter tillbaka den i min bokhylla.

Detta är på det enda sätt jag kan förklara varför jag ger boken betyg-hjarta-3 i betyg. Jag vill inte ge den mer, men jag vill heller inte ge den mindre.

/ Bokmästarinnan

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s