Mockingjay gav en bitter eftersmak

Nu är det ju ganska länge sedan jag läste Suzanne Collins ”Revolt”, men det var inte förrän jag såg bilderna och texten visualiseras (genom en klassisk amerikansk filmatisering), och att jag nu hade lite folk runt omkring mig i biosalongen som gav perspektiv, som gjorde att jag kände ett sådant obehag. Samma känsla har jag inte riktigt haft möjlighet att uppfatta genom böckerna.
Jag kände inte obehag över filmen (eller böckerna), utan för oss som satt där i biostolarna, för världen, för politiken, för livet. Det enda jag kunde tänka på när Katniss och hennes tv-team stod där och filmade ett sönderbombat sjukhus och alla runt omkring mig i publiken sitter och avgudar dessa människor som står upp emot förtrycket är: Vilket hyckleri detta är. Vilka hycklare vi är. Vilket hyckleri just denna stund på biosalongen är.
Vi har nyss haft ett uttalat krig mellan bland annat Israel och Palestina (som länge har pågått och fortfarande pågår med ockupation och begränsningar av människors rörelsefrihet) där Israeliska staten har bombat sjukhus till grunden och civila människors hem, men de organisationer som står upp emot kriget och tar till våld mot våld, de klassar ”vi” som terrorister. Det enda jag kan läsa in i slutändan av ”Mockingjay” är att vi i västvärlden är en beskrivning av befolkningen i distriktens huvudstad. Men vad ska jag göra av detta? Jag tycker ju fortfarande inte att Hamas är några reko killar (jo, för det är till mestadels män), så betyder det alltså att Revolt inte är en särskilt bra historia egentligen? Att man aldrig på riktigt kan hålla på den hårt revolutionära befolkningen? Eller betyder det att man borde öppna sina sinnen och se motstånd på ett annat sätt? Att även våld som motstånd mot våld kan vara berättigande? Jag tror absolut inte på våld (och har genuint aldrig gjort, kanske t o m i vissa stunder föraktat) som lösningen på några konflikter, men samtidigt vet jag att jag är en bortskämd svensk som aldrig behövt känna på förtryckets begränsningar. Detta lämnar en bitter eftersmak.

Vad är det egentligen som tilltalar publiken i biosalongen på Mockingjay?

Jag antar att det hela handlar om att vi vill uppleva rättvisa. Att de ”svaga” ska resa sig och göra motstånd. Våldet är sekundärt i den frågan och är bara en symbol för motståndet. Men det lämnar ändå kvar reflektioner som jag nu har fått skriva ner. Tack för mig.

/ Bokmästarinnan

Annonser

Mockingjay: Premiär i morgon!

Hurra! Men hade missat och blev därmed lite snopen över att de har delat upp sista boken i två delar. Hur kunde jag ha missat det? Borde ju iof inte bli så förvånad, det är ju så dom gör nu för tiden… Hungerspelen, Twilight och vad jag har hört: Divergents sista del. Vad är detta med att man delar upp en film/bok i två? Har man ingen respekt för historien? Okej, Breaking Dawn kan jag förstå, den var ju i stort sätt redan uppdelad i två böcker.. Men va sjutton med resten, en bok är en bok. Annars hade väl författaren skrivit två böcker istället för en? Det är som att man skulle dela upp Titanicfilmen i två delar: -sorry, det dröjer ett år innan du får se om Jack och Rose går under med båten eller inte. Too bad.

Slut med bitterheten..
Man funderar ju lite på hur den första delen i Mockingjay kan hålla som en egen film. Jaja, desto fler filmer desto fler timmar får vi att spendera med Katniss, galna peruker och distrikt 13. Fast helt ärligt så kommer jag att sakna de galna perukerna i (näst)sista delen av Hungerspelen.

Högst förväntan på: Om de har lyckats porträttera Finnick och Katniss relation.
Mest skeptisk till: Hur de har tänkt dela upp filmerna i två delar utan att det ska kännas som att man har bli snuvad på kalaset.

/ Bokmästarinnan